Hej på er! Många frågar hur jag mår.. och helt ärligt mår jag inte så bra.. såklart. Tror inte någon kan må bra i en sådan här situation. Men vi kämpar på, tillsammans! Är så tacksam att jag har Erik. Hade aldrig klarat av att gå igenom det här utan honom. Han betyder verkligen allt och lite till. Det låter kanske klyschigt, men han är min soulmate, på alla plan!

Vi tänker fly utomlands över jul. Då inget har blivit som vi tänkt oss och vi båda känner att vi behöver komma bort. Så vi skippar helt enkelt julen i år! Så skönt. Min ME kommer nog inte bli så bra av att resa, men julen gör den inte så mycket bättre den heller.. så det kanske jämnar ut sig. Jag får helt enkelt ta den smällen det blir då jag verkligen känner att jag måste bort härifrån ett tag. Behöver en break från livet här hemma. Så håll tummarna för mig att jag inte blir allt för dålig!! Vi åker i alla fall till Gran Canaria den 20 december och kommer hem den 27, på min födelsedag. Om allt går som det ska vill säga.. man vet ju aldrig med corona.. såå less på denna corona nu!! grr.. Hoppas den får ett slut snart!

"Detta inlägg som skulle handla om den lyckligaste tiden i mitt liv kommer istället handla om en av dom värsta.

Väntan var olidlig och sammandragningarna starka. När det väl var dags för undersökning så var det som vi trodde.. du fanns inte mer. Det var bara rester kvar av graviditeten och du var redan ute. Älskade, älskade barn.. ❤ Ja jag skriver barn, för det var precis det du var. I v.10 så är embryo perioden över och foster tiden har då börjat. Man får benämna det som man vill, men för oss var du ett barn. Vårt älskade barn! ❤ som inte fick någon chans i livet. Våra hjärtan är krossade och vi är förtvivlade. Vi var verkligen så redo för att du skulle komma till oss!! Men livet blir aldrig som man tänkt sig..

Jag har längtat efter barn sen jag var 18. Och när jag skriver längtat så menar jag verkligen LÄNGTAT IHJÄL MIG! Det går verkligen inte att beskriva den eviga längtan som jag känt under dessa år.

Detta är mitt andra missfall. Många vet inte om mitt första. Då jag höll det för mig själv länge. Det var några år sedan nu och jag visste inte ens att jag var gravid då. Så det hann inte gå så långt den gången. Men ändå så var det de värsta jag gått igenom. Jag försökte låtsas länge som om det aldrig hade hänt, men det kom till slut ikapp. Jag fick gå igenom det helt själv, då jag inte hade någon stöttande pojkvän då. Den personen brydde sig verkligen inte ett dugg. Jag skämdes och ville inte att någon skulle veta. Men till slut kunde jag inte hålla det för mig själv längre och det var de bästa jag gjort. Man behöver prata om det, även fast man helst inte vill. Det är inget att skämmas över och man har inte gjort något fel. Det är sååå vanligt med missfall och det händer så många. Men dom flesta pratar inte om det, utan håller det för sig själv. Vilket jag tycker är fruktansvärt. Jag uppmuntrar alla er som varit med om ett missfall att prata om det. Det finns självklart inget rätt eller fel. Men du kommer känna dig så mycket lättare när du har fått ur dig allt som du bär på. Du är INTE ensam. Vi är så många som går igenom det du går igenom, glöm aldrig det ❤ Även fast man känner sig ensammast i världen i just den stunden så är det inte så.

Denna gången är jag så tacksam att jag inte går igenom det här själv. Jag har vänner, familj och världens mest underbaraste partner vid min sida ❤ Hade aldrig klarat mig utan er!"

Galet vad längesen jag skrev något här nu.. Har faktiskt inte saknat bloggen ett dugg, för än nu. Saknar att få skriva av mig och kunna kolla tillbaka på gamla minnen. Men jag har ju fortfarande Instagram jag är inne på, varje dag. Dock är det inte riktigt samma och jag suger på att uppdatera där. Önskar jag var en person som uppdaterade var och varannan dag, men mina sjukdomar begränsar mig en hel del. Så jag gör det jag kan och orkar. Sen har jag inte så mycket att uppdatera om heller, då jag mest är hemma. Vilket kanske inte är det roligaste att läsa om!

Men.. lite sugen är jag allt på att börja blogga igen. Även fast nästan ingen gör det längre. Känns som alla har gått vidare till andra sociala kanaler. Men sånt har jag aldrig brytt mig i. Jag går min egen väg. Men frågan är väl om någon kommer läsa? hahah

Har heller inte fotograferat på typ.. evigheter. Saknar det med!