Att leva med depression, panikångest, socialfobi, IBS, ischias och att vara utbränd

De här är något jag inte brukar skriva så mycket om. Jag har ganska lätt att prata om det face to face med folk nu. I början skämdes jag och ville inte att någon skulle veta. Nu bryr jag mig inte alls längre. Folk får tro och tycka vad dom vill. Hela mitt liv innan jag lärde mig att stå på mig själv, har jag alltid brytt mig om vad alla andra tycker och tänker om än. Det har varit otroligt påfrestande och det är inte så man ska leva sitt liv. Finns så mycket skit folk kan hitta på och att folk sedan går på det också, är väl bara patetiskt. 2014 skrev jag äntligen ut om mina "sjukdomar" här på bloggen så alla kunde läsa. Det var otroligt stort för mig. Det var inte många som visste vilket helvete jag hade gått igenom dom senaste åren. Men jag var tvungen att få ut allt i text. Visa att allt inte var okej, som alla trodde. 2012 var året då allt brakade ihop, jag låg i sängen och stängde in mig själv i 1 år. Hade gett upp helt och levde bara för min familj och dom få vänner jag hade kvar. Det känns konstigt nu och säga att jag levde för dem.. för det var ju inte det jag gjorde. Jag låg bara där, dag ut & dag in. Gjorde inget, klarade inte av att göra nått heller. Ångesten var för hög och den tog kål på mig. Jag ville inte leva. Jag kan än idag inte fatta hur jag klarade av dom där första åren. Antar att envis kan vara en bra egenskap iallafall. Idag är det stor skillnad! Jag har fortfarande allt kvar. Men har inte lika mycket panikångestattacker längre, dock när jag väl har dem så är dem extrema (hjärtklappning, kan inte andas, tappar rörelsen i fingrarna/händerna osv) Socialfobin har blivit mycket bättre och jag kan i princip nästan leva som en normal människa idag. Men jag kan tyvärr inte jobba, vilket jag hoppas på att kunna göra någon dag i framtiden. Jag har nästan inga IBS smärtor längre, bara nån gång i månaden, så det händer inte alls så ofta längre! Jätte skönt! Jag har dock smärtor varje dag från ischiasen och det kan göra så in i helvete ont. Har haft en lugn period nu och det är jag oerhört tacksam över. Annars är det smärtstillande och värmedynan/värmefilten som hjälper mig igenom dom värsta dagarna. Att jag är utbränd har fortfarande en stor inverkan, jag klarar inte av att hålla igång som en "vanlig" 20åring. Så det krävs mer ansträngning för mig än en "vanlig" person att göra saker. Är alltid trött, har inte haft en dag på 4 år som jag känt mig pigg. Men det är något jag lärt mig leva med. Jag är stolt över mig själv att jag kommit så långt som jag gjort. Dock tar det tid. Nu vill dom göra en stor utredning på mig och jag kommer göra en massa tester. Dom tror att de ligger mer bakom mitt mående. Själv har jag funderingar på ADD & boderline. Kommer nog ta några månader innan jag får mitt svar. Men har mitt första besök nu i slutet av februari.

Gillar

Kommentarer

En 24 årig tjej född i december 1995. Bosatt på landet i en egen lägenhet. Sjukskriven sedan år 2012. Lever med ME, POTS, ADD, IBS, ENDOMETRIOS och PSYKISK OHÄLSA. Här kan ni läsa om min kamp till en duglig vardag och om mina intressen (foto, djur, inredning, webbdesign & musik). Välkommen!
SAMARBETE/KONTAKT
cecilia.ottosson@hotmail.com

Instagram @cecilijao

Instagram cecilijaoInstagram cecilijaoInstagram cecilijaoInstagram cecilijao