ATT LEVA MED EN ELLER FLERA DIAGNOSER

Hej på er fina ni! Nu tänkte jag för första gången på väldigt länge skriva ett lite mer personligt inlägg. Jag har inte gått in så mycket här på bloggen hur mina diagnoser har påverkat mig och hur dom påverkar mig idag. Jag skriver inte det här inlägget för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver det för att jag vill nå ut till alla er som är i samma sits som mig. Kom ihåg att du inte är ensam och att vi alla är starka tillsammans!

När jag gick i grundskolan så trodde jag att ja skulle gå ut skolan och ta studenten precis som alla andra. Det var ju något som alla gjorde och alla måste göra. Det var liksom skrivet i sten att det var så det skulle vara. Drömmen om att gå klart skolan och börja vuxenlivet, att äntligen få jobba och tjäna egna pengar. Att kunna köpa saker man länge velat ha men aldrig haft råd med. Jag längtade till att få börja jobba, då jag hade svårt i skolan och blev skoltrött redan i högstadiet. Så jag såg ljust på hur vuxenlivet skulle se ut.

Jag fick aldrig ta studenten. Jag fick aldrig uppleva dom där galna kvällarna innan. Jag fick aldrig uppleva att gå ut på trappen med mina klasskamrater. Det var inget jag valde att inte göra. Det var något jag inte kunde göra. Jag kämpade på länge för att jag var så envis att jag skulle gå kvar i skolan. Men till slut säger tyvärr kroppen ifrån och jag hade inget annat val än att hoppa av. Jag låg i min säng i ca 1 år, hade gett upp på allt, hade gett upp på livet. Jag ville inte finnas längre och hoppades på att jag skulle tina bort med tiden. Vissa dagar kunde jag knappt gå, andra kunde jag knappt behålla nån mat. Jag kämpade inte längre och allt var bara mörker.


Idag har jag kommit långt. Men inte tillräckligt långt. Mina diagnoser begränsar mig fortfarande och jag kan inte leva ett normalt liv. Jag kan fortfarande inte arbeta som alla andra, jag kan inte plugga, jag kan inte anstränga mig för mycket (då blir jag sjuk), jag får kämpa med mina vardagssysslor (ibland går det, ibland inte). Varje dag är en kamp med smärtor, domningar, koncentrationssvårigheter, hjärntrötthet osvosv. Listan kan göras lång. Vissa dagar är självklart bättre än andra och jag försöker leva ett så normalt liv som möjligt. Men det är svårt. Jag pressar mig själv så hårt ibland att kroppen säger ifrån genom att forsa ut näsblod, ramla ihop eller tuppa av. Ja, jag är envis och det är inte alltid en positiv egenskap. Men det är nog mycket på grund av den egenskapen att jag är kvar här i livet idag.

Något som jag blir fruktansvärt arg och ledsen för är när någon kommer med en kommentar om varför man inte pluggar/jobbar än eller varför man inte är redo. Det är inget jag har valt! Jag vill jobba och jag vill kunna tjäna mina egna pengar, precis som alla andra. MEN JAG KAN INTE. Det har inget att göra med att jag inte vill eller inte är redo. Det är bara så enkelt att jag inte kan. Blir så ledsen på sådana här kommentarer.. tror ni att jag är sjukskriven för att det är kul? Jag kan ju säga att det är allt annat än kul. Det här är inget liv för en människa att leva. Att hela sitt 20 åriga liv behöva kämpa för att överleva. Att känna som att man bor i en 80 årings kropp. Att inte kunna leva det liv som man alltid drömt om. DET ÄR INTE KUL, DET ÄR ETT HELVETE.

Och ni som är i samma sits som mig vet nog precis vad jag pratar om. Man får så mycket olika kommentarer kastade på sig från människor som inte har en aning om vad dom pratar om. Det är så fruktansvärt utmattande och många gånger blir man arg, ledsen och kränkt av vad folk faktiskt säger. GLÖM ALDRIG att du inte är ensam om det här och att det finns så många som går igenom exakt det just du går igenom. Vi är starka tillsammans <3

Kom ihåg att det inte syns på utsidan, hur insidan mår.

  • Postad i: Vardag

Gillar

Kommentarer

sofiefriden
sofiefriden,
Finaste Cecilia, visste inte alls att det varit så illa men glad att du kämpat på. Förstår hur jobbigt det måste vara och hur sjukt dåligt man kan må av de kommentarerna. Hoppas att ditt mående blir bättre. Att du hittar ett sätt att må bra med dina diagnoser 💓 kämpa på, vi kämpar med dig.
nouw.com/sofiefriden
cecilija
cecilija,
Tack fina du ❤
nouw.com/cecilija
En 24 årig tjej född i december 1995. Bosatt på landet i en egen lägenhet. Sjukskriven sedan år 2012. Lever med ME, POTS, ADD, IBS, ENDOMETRIOS och PSYKISK OHÄLSA. Här kan ni läsa om min kamp till en duglig vardag och om mina intressen (foto, djur, inredning, webbdesign & musik). Välkommen!
SAMARBETE/KONTAKT
cecilia.ottosson@hotmail.com

Instagram @cecilijao

Instagram cecilijaoInstagram cecilijaoInstagram cecilijaoInstagram cecilijao