LÄNGTAN EFTER ETT BARN

Senaste inlägget från Instagram...

"Detta inlägg som skulle handla om den lyckligaste tiden i mitt liv kommer istället handla om en av dom värsta.

31 maj var du beräknad.. det var bara 2-3 veckor kvar tills den mest kritiska perioden skulle vara över och då skulle jag äntligen få njuta av graviditeten, på riktigt. Men vi kom aldrig dit.. Den 29/10 sent på fredagskvällen började jag blöda. Det var milt & ingen smärta, men katastrof tankarna gick på en gång. "Inte igen, inte igen, inte igen, jag klarar inte av det här igen." Det enda vi kunde göra var att avvakta. Nästa dag fortsatte det att blöda och jag fick en mild mensvärk. Jag kontaktade 1177 (eftersom det var helg) och dom bad mig att avvakta ytterligare. Det fortsatte vara milt under hela lördagen och jag hoppades hela tiden att det skulle sluta, att det bara var en såkallad genombrottsblödning. Men på söndagen började det bli värre.. på kvällen började jag blöda mer kraftigt och smärtan var olidlig. Jag fick extrema sammandragningar och förstod direkt att nu var det kört. Vi åkte mot akuten och bilresan dit var hemsk! När vi till slut kom fram och jag klev ut ur bilen kände jag hur det forsade ut blod och hur det kom ut någonting stort. Jag förstod direkt att det var fostret som hade kommit ut..

Väntan var olidlig och sammandragningarna starka. När det väl var dags för undersökning så var det som vi trodde.. du fanns inte mer. Det var bara rester kvar av graviditeten och du var redan ute. Älskade, älskade barn.. Ja jag skriver barn, för det var precis det du var. I v.10 så är embryo perioden över och foster tiden har då börjat. Man får benämna det som man vill, men för oss var du ett barn. Vårt älskade barn! som inte fick någon chans i livet. Våra hjärtan är krossade och vi är förtvivlade. Vi var verkligen så redo för att du skulle komma till oss!! Men livet blir aldrig som man tänkt sig..

Jag har längtat efter barn sen jag var 18. Och när jag skriver längtat så menar jag verkligen LÄNGTAT IHJÄL MIG! Det går verkligen inte att beskriva den eviga längtan som jag känt under dessa år.

Detta är mitt andra missfall. Många vet inte om mitt första. Då jag höll det för mig själv länge. Det var några år sedan nu och jag visste inte ens att jag var gravid då. Så det hann inte gå så långt den gången. Men ändå så var det de värsta jag gått igenom. Jag försökte låtsas länge som om det aldrig hade hänt, men det kom till slut ikapp. Jag fick gå igenom det helt själv, då jag inte hade någon stöttande pojkvän då. Den personen brydde sig verkligen inte ett dugg. Jag skämdes och ville inte att någon skulle veta. Men till slut kunde jag inte hålla det för mig själv längre och det var de bästa jag gjort. Man behöver prata om det, även fast man helst inte vill. Det är inget att skämmas över och man har inte gjort något fel. Det är sååå vanligt med missfall och det händer så många. Men dom flesta pratar inte om det, utan håller det för sig själv. Vilket jag tycker är fruktansvärt. Jag uppmuntrar alla er som varit med om ett missfall att prata om det. Det finns självklart inget rätt eller fel. Men du kommer känna dig så mycket lättare när du har fått ur dig allt som du bär på. Du är INTE ensam. Vi är så många som går igenom det du går igenom, glöm aldrig det ❤ Även fast man känner sig ensammast i världen i just den stunden så är det inte så.

Denna gången är jag så tacksam att jag inte går igenom det här själv. Jag har vänner, familj och världens mest underbaraste partner vid min sida ❤ Hade aldrig klarat mig utan er!"

Gillar

En 24 årig tjej född i december 1995. Bosatt på landet i en egen lägenhet. Sjukskriven sedan år 2012. Lever med ME, POTS, ADD, IBS, ENDOMETRIOS och PSYKISK OHÄLSA. Här kan ni läsa om min kamp till en duglig vardag och om mina intressen (foto, djur, inredning, webbdesign & musik). Välkommen!
SAMARBETE/KONTAKT
cecilia.ottosson@hotmail.com

Instagram @cecilijao

Instagram cecilijaoInstagram cecilijaoInstagram cecilijaoInstagram cecilijao