Mina senaste år, sanningen.

Jag skriver denna text för att jag känner att det är dags att låta er veta vad som har hänt mig under dom senaste åren. Jag har inte velat dela med mig om detta förut, då jag inte överhuvudtaget varit redo för det. Är rädd för vad folk ska tycka och tänka, då det har styrt hela mitt liv. Nu orkar jag seriöst inte bry mig längre. Folk får tycka vad dom vill och jag vet sanningen. Jag skriver inte denna text för att folk ska tycka synd om mig. Om fallet hade varit så hade jag gjort de för längesen och inte flera år efteråt. Dem ända som vet detta är familj, nära släkt, pojkvännen och vänner. Men nu tänker jag dela med mig om min ”historia” till er.

Vet inte riktigt hur jag ska börja. Men året 2011 började jag gymnasiet, flyttade hemifrån och började mitt nya liv som gymnasiestudent. Jag var till en början väldigt nervös! Då jag inte kände en ända kotte. Dock första kvällen jag spenderade i Ljusdal var det en snäll skäl som tog med mig på fest så jag fick träffa lite folk. Allt kändes plötsligt mycket bättre inför morgondagen. Men när morgondagen äntligen kom så var jag ändå lika nervös som förut. Men det gick super bra och efter några veckor så kände man sig äntligen som hemma. Stormtrivdes verkligen. Ljusdal var mitt nya hem.

Efter första halvåret hade gått så började jag må väldigt dåligt. Hade känt denna känsla förut men aldrig riktigt vetat vad det har varit. Kände mig värdelös, konstant stressad, stark oro & panikkänslor. Klarade mig igenom Januari, sedan tog allt stopp. Jag stängde in mig själv. Jag klarade inte av att gå upp och gå till skolan, jag klarade inte av att gå och handla, jag klarade inte av att vara ute bland folk, jag klarade inte av att åka tåg eller buss, jag klarade inte av någonting längre. Till slut så sjukanmälde jag mig i en vecka från skolan för att se om det skulle gå över, alla dessa känslor, tankar & stress. Jag blev hemma i 5 veckor innan jag åkte till Ljusdal igen. Då hade jag även hunnit med att åka ambulans till akuten för mina magsmärtor. När jag var hemma hade jag konstant legat i sängen, bara gått upp för att äta middag & ge djuren mat. Sedan bestod min dag sängliggandes. När jag kom tillbaka till Ljusdal kämpade jag fortfarande med att komma iväg till skolan, gick vissa dagar. Ibland 2 gånger i veckan eller 3 om jag hade tur, ibland bara 1. Pushade mig själv otroligt hårt igenom den här tiden.

Jag fick till slut ta kontakt med en kurator från ungdomsmottagningen. Var väldigt skeptisk i början. Allt var så nytt & obekvämt, att öppna upp sig inför en främling kändes ju helt omöjligt. Men mamma hade iallafall bokat ett möte med kuratorn åt mig, eftersom jag faktiskt egentligen inte ville. Kuratorn kom hem till mig i min lägenhet i Ljusdal vid första besöket, då jag kände att det skulle vara bekvämast så. Det gick hyfsat och jag tyckte hon verkade snäll. Så jag fortsatte att gå hos henne, men nu på ungdomsmottagningen och inte i mitt hem. När hon var hemma hos mig fick jag ju berätta vad som stod på och vad jag behövde hjälp med. Så vid första besöket hos henne på ungdomsmottagningen så hade hon plockat fram en massa papper. Det var tester som jag skulle fylla i. Efter jag hade fyllt i allt och hon kollat igenom papperen fick jag en otrolig chock. Jag led tydligen av grov depression, utbrändhet, socialfobi & stark panikångest. Jag kände hur hela mitt liv vändes upp och ner. Men samtidigt så kändes det skönt att äntligen veta vad som pågick med mig. Att det inte var mitt fel att de blivit såhär. Att jag äntligen kanske skulle få veta vad man kan göra för att må bättre. Jag fortsatte gå hos kuratorn och vi analyserade mycket om mitt liv och vart allt började någonstans. Vi kom fram till att depressionen började redan vid 11 års ålder, stressen började när jag var mycket sjuk och hemma från skolan i högstadiet – då jag fick mycket plugg att ta igen. Paniken kom lite i alla tillfällen, på skolan & fritiden. Paniken började nog precis som stressen, att ta form i högstadiet.

Jag fortsatte att försöka gå till skolan. Jag pushade mig så extremt mycket. Vilket nu i efterhand inte låter helt smart då jag redan var utbränd. Men det fattade man ju inte vad det innebar då. Är man envis person så är man!

Till slut så kom sommarlovet. Tror jag aldrig hade varit så lättad över något i hela mitt liv. Jag fick vila upp mig till nästa termin. För jag var fortfarande fast besluten om att klara skolan och fortsätta. Hade inte en tanke på att ge upp! Sommarlovet spenderades mycket sängliggandes. Men försökte utmana mig så mycket som möjligt. Åka till birsta, träffa någon vän, gå ut och gå osv.

Men sen kom hösten 2012 och då började allvaret igen. All oro, panik och stress började kväva mig som förut. Jag kom inte iväg varje dag i veckan nu heller. Men jag var så fast besluten att jag inte skulle sluta. För då skulle jag bara känna mig ännu mer värdelös. Men tyvärr blev allt till slut för mycket. Det gick inte längre. Fick åka hem till Finnsta igen och sjukanmäla mig från skolan. Vid det tillfället träffade jag en läkare på vårdcentralen, fick göra samma tester igen som hos kuratorn för att hon skulle värdera vart jag låg någonstans. Hon sa på en gång att egentligen skulle hon skicka iväg mig raka vägen till psyket. Men eftersom hon visste hur jag var som person och har haft mig som patient en längre tid så visste hon bara att allt skulle bli sämre av det. För mig var det bästa att vara hemma. Hon sjukskrev mig 2 månader till att börja med, skrev ut depressions medicin och kontaktade skolan. Alla lärare var väldigt förstående och vi kom överens om att jag kunde börja igen om jag ville i början av terminen 2013. Då fick jag alltså börja i min gamla klass igen. Så det kändes skönt att veta att jag hade det alternativet. Jag tog medicinen som jag lovat, dock skulle det inte kännas någon skillnad på ett bra tag sa dem. Men jag tog dom som jag skulle och längtade tills det skulle börja kännas bättre. Men det tog inte länge innan helvetet braka lös. Jag kunde inte sova! Jag låg vaken på nätterna, vred och vände mig. Tänkte att det bara var något tillfälligt, men så var tyvärr inte fallet. Det pågick såhär för mig i 4 veckor. HELT UTAN SÖMN. Kände mig verkligen som en levande zombie (mer än vanligt). Bokade ett möte med min läkare och fick då sömnmedicin utskrivet. Testade sömnmedicinen på en gång och det funkade! Men såklart så uppstod det problem. Men det brydde inte jag mig så mycket om, då jag äntligen fick sova. Men jag såg alltså saker som inte fanns, t.ex. monster osv. Efter ett tag övertalade mamma mig att gå till doktorn igen. För sådär kunde jag ju inte ha det. Då var det tydligen så att det var min blandning av depressions medicin & sömnmedicinen som inte var en sån bra kombo. Så fick ny depressions medicin utskriven. Jag fortsatte mitt liv som sängliggandes. Klarade fortfarande inte av att göra någonting. Så jag stängde mig inne.

Jag gav till slut upp. Det ända jag levde för var att vara kvar för min familj och dom vännerna jag hade kvar. Jag ville dö och hade velat det i flera år. Men nu hade jag verkligen nått gränsen då jag hade gett upp allt. Jag orkade inte kämpa något mer. Jag var bara kvar för att jag tyckte det skulle vara så hemskt för familj och vänner & skulle aldrig vela att dom skulle behöva uppleva en sådan smärta. Då var jag hellre olycklig själv. Så jag tog inte livet av mig. Jag skulle leva och dö i min säng, tina bort med tiden.

Jag minns så tydligt på min mammas födelsedag under oktober 2012 att jag fick stanna i sängen. Mina ben vek sig. Jag kunde inte gå. Hade ingen känsel och kunde inte gå utan att falla ihop. Det blev väl så, eftersom jag hade tappat alla mina muskler i benen. Detta hade hänt några gånger innan mammas födelsedag också. Det gjorde mig livrädd. Jag hade blivit så svag. En annan födelsedag (kommer dock inte ihåg vilkens) så hade jag lyckats fixa i ordning mig och gått ner för att möta alla gäster. Jag fick en panikångest attack så fort efter någon hade kramat om mig. Så sprang upp på mitt rum och la mig i sängen & grät. Det var för mycket för mig. Jag kunde inte träffa släktingar längre utan att få en enorm panik. Jag ville inte att någon skulle fråga mig hur jag mådde. För jag bet ihop varje gång och log, ”jag mår bara bra”. Jag hade ljugit alldeles för länge, för mig själv och för alla andra. Jag orkade inte ljuga mer. Hade ingen livsgnista kvar och såg aldrig fram emot saker längre.

Under denna tid skapade jag en anonym blogg. För att kunna få skriva av mig lite. Ville inte att någon skulle veta.

Jag skämdes. Så därför valde jag att ha den anonym.

Jag tänkte dela med mig av några inlägg jag skrev innan julen 2012.

När jag började ta min första medicin för depressionen så kunde jag inte sova på fyra veckor. Fick sömntabletter och sedan kunde jag sova. Det ända dåliga med det var att jag såg saker som inte fanns, typ gubbar, monster osv. Blev även bensvag av dom tabletterna, så vissa dagar kunde jag inte ta mig ur sängen. På grund av att jag inte kunde gå. Ramlade ihop på golvet och ibland till och med spydde. Så jag bestämde mig att sluta ta sömntabletterna.

Nu har jag även bytt depressionstabletterna. Har tagit dom ett tag nu, men har inte märkt någon skillnad. Så vet inte riktigt om dessa kommer att funka heller. Man har ju känt ett antal gånger att man bara vill ge upp & försvinna.”

Förlåt för lite dålig uppdatering. Men inte haft någon lust alls att blogga. Julen var väl helt okej och fick jättefina julklappar :) Men det blev alldeles för mycket för mig.. allt folk osv.. också gjorde jag för mycket dagarna innan så de blev bara fel, fel, fel! Så dagen efter julafton låg jag i tårar och jävulskap för magen.. hade sån extrem smärta ifrån ja vakna till klockan 12 på natten ungefär. Kan ju säga att det var en otroligt lättnad när det gick över. För då var jag verkligen helt slut och ville bara få sova. Så som tur fick jag ju de!

Egentligen skulle denna dag spenderas med släkten igen. Men jag skippade det, för det blev som sagt alldeles för mycket på jul för mig.

Så det är nog bäst att stanna hemma.

Oroar mig för imorgon redan.. då jag inte vet hur de blir än

Förlåt mig igen ;o har varit hemsk dålig på att blogga. Men har absolut ingen ork. Händer mer än någonsin nu på dagarna tycker jag.

Brukar egentligen bara ligga.. men nu runt jul har de blivit lite mycket.. alldeles för mycket. Skulle bara vilja ligga ner och aldrig kliva upp igen.

har ingen lust att fira nyår i år heller. Så det lägger jag åt sidan. Orkar inte, samma visa varje år. Många gör löften som kanske håller i 2 månader eller mindre. och 2013 kommer ju vara precis som 2012, ingen skillnad alls. Bara massa skit de dära tycker jag. Kan ju vara att jag inte orkar bry mig länge, för det gör jag helt ärligt inte. Hatar faktiskt nyår.

Egentligen har man bara lust att göra slut på sitt lidande. Men det ända jag tänker på då är hur alla nära & kära skulle reagera.

Jag vill inte utsätta dem för det.

Som jag sa förut. Det är lite själviskt med självmord, men ändå inte. Jag förstår ju dom som gör det & jag skulle gärna göra det själv. För länge sedan. Men hade jag inte tänkt så mycket på min familj & nära vännerna, så hade jag nog inte varit här idag. Jag dömer absolut ingen som har tagit självmord, för jag förstår dem. Av hela mitt hjärta.

Visst.. har inte så många nära vänner nu mera. Har förlorat dom mesta.. Jag orkar inte höra av mig, känner mig bara ivägen och jag orkar heller inte hitta på något. Vill bara ligga i sängen hela dagen & aldrig kliva upp. Jag har verkligen inget liv längre. Klarar inte av att åka någonstans heller. Klarar inte av när det är för mycket folk. Det som jag kanske inte nämnt förut är att jag också har socialfobi. Det gör absolut inte saken lättare.. ångesten kommer allt oftare då.

Vid jul var det även dags att bestämma sig hur jag skulle göra med skolan. Eftersom att jag fortfarande kämpade varje dag för att ta mig upp ur sängen så fanns det tyvärr inget alternativ för mig. Jag blev helt enkelt tvungen att hoppa av skolan, för mitt eget bästa. Det tog väldigt hårt på mig, för jag ville verkligen gå kvar. Hade kämpat så hårt för att få vara kvar. Men när man har gett upp allt och ligger på botten, så finns det inget som kan få än att må sämre. Jag var verkligen på botten och där trodde jag att ja skulle stanna förevigt.

Året 2013 kom och jag hade inga förhoppningar alls på livet. Det blev flera sjukhus besök för både magsmärtor och min psykiska hälsa. Jag fick även till slut efter mycket om och men reda på vad mina magsmärtor berodde på. Läkaren kom med en diagnos, IBS – ett slangord för olika tarmsjukdomar. Det var på ett sätt väldigt skönt att få reda på va det var. Men samtidigt var ovissheten fortfarande med mig i bilden. Inga tabletter finns mot IBS. Så fick fortsätta leva med mina magsmärtor. För min psykiska hälsa fick jag besöka BUP - barn och ungdomspsykiatrin. Det funkade inte alls att gå där för min del. Då det hände lite saker som jag helst inte vill ta upp. Då jag fortfarande kokar bara jag tänker på det. Kan ju iallafall säga att jag blev väldigt fel behandlad, av både en doktor & kurator. Jag ville aldrig aldrig någonsin gå till BUP igen. Deras tillit hade verkligen fallit ner på 0. Jag hade då i denna veva tappat all min tillit till människor och vägrade öppna upp mig för någon.

Min familj var väldigt oroliga för mig i denna period. Mamma fick tjata på mig, hon tyckte jag skulle försöka släppa in en ny kurator. Men jag vägrade. Dock tog det inte länge innan mamma själv tog saken i egna händer och ringde BUP. Då fick hon veta att dom hade en kurator som brukade vara i Ånge och hon bestämde träff veckan därpå. Då hade dom tillsammans bestämt att denna person skulle få komma hem till mig några gånger. Då jag inte överhuvudtaget klarade av att åka någonstans. Första mötet gick förvånansvärt bra, förutom att jag bröt ihop på slutet (det hade blivit alldeles för mycket för mig). Hon var verkligen den personen som jag behövde. Så vi fortsatte att ses hemma hos mig ca 5 gånger till. Till slut kände jag mig hyfsat redo att åka upp till Ånge och fortsätta våra möten. Det tog väldigt hårt på mig och det var otroligt jobbigt. Men jag klarade det nästan varje gång. Men ibland fick jag säga ifrån eftersom jag verkligen inte klarade av det. Men under denna tid fortsatte jag att utmana mig själv allt mer. Började t.ex. gå utanför huset mer, ta en promenad lite då och då, ibland även umgås med en vän. Så jag började kämpa igen. Det var verkligen inte lätt. Men jag försökte göra mitt bästa. Sen under april 2013 började jag träffa Dennis. Jag var helt inställd på att jag inte skulle klara av att ha ett förhållande. Men jag förklarade för han hur läget såg ut och han stöttade mig till 100% och gör det än idag. Han vet faktiskt mer om mig än någon annan. Han är min bästavän och min partner. Han blev min räddare i nöden.

Idag lever jag med lätt/medel depression, utbrändhet, stark panikångest, socialfobi, IBS och ischias. Tar fortfarande min medicin för depression och panikångest. Är fortfarande sjukskriven och går hos en kurator på vårdcentralen.

Jag har kommit en otroligt lång väg. Men har fortfarande mycket kvar. Varje dag är fortfarande en kamp.

Men jag försöker ta den som den kommer. Vissa dagar är jobbigare än andra. Men det får jag leva med, resten av mitt liv.

Idag när man ser tillbaka på sitt liv så är man riktigt förbannad på sig själv att man inte tog hjälp av någon tidigare. Jag är och har alltid varit en sådan person som ska klara allt själv. Aldrig velat ha hjälp av någon annan. Men nu har jag lärt mig en hel del. Det är okej att fråga om hjälp.

Så om du är i samma sits som jag är, snälla, be om hjälp.

Inte skrivit allt som hände under dom här åren. För det är ju rent tekniskt omöjligt. Men har tagit med det viktigaste så ni ska få en inblick hur det har varit. Har lagt vissa saker bakom mig och som jag helst inte vill ta upp. Så saker har även utelämnats.

Gillar

Kommentarer

En 24 årig tjej född i december 1995. Bosatt på landet i en egen lägenhet. Sjukskriven sedan år 2012. Lever med ME, POTS, ADD, IBS, ENDOMETRIOS och PSYKISK OHÄLSA. Här kan ni läsa om min kamp till en duglig vardag och om mina intressen (foto, djur, inredning, webbdesign & musik). Välkommen!
SAMARBETE/KONTAKT
cecilia.ottosson@hotmail.com

Instagram @cecilijao